Vissa gillar devisen om att ta dagen som den kommer och inte bekymra sig så mycket för framtiden, carpe diem, och visst låter det som en befriande inställning till livet, men de flesta skulle ändå göra sig själva en stor tjänst genom att dra upp några grundläggande riktlinjer för sina liv, samt utvärdera dessa riktlinjerna med jämna mellanrum. Tänk tillbaka på åren som gått och fråga dig själv om du är nöjd med den tid som passerat, och om du är nöjd med din situation idag. Själv är jag i det stora hela väldigt nöjd, men det finns ändå mycket jag skulle ha gjort annorlunda eller bättre, eller mycket jag skulle ha velat göra över huvud taget. De som överkommit svåra sjukdomar eller olyckor säger ibland att man ska leva varje dag som att det vore den sista, och det är inget fel med den principen, bortsett från det faktum att om jag skulle leva den här dagen som att det vore min sista så hade jag inte gått till jobbet, och jag hade definitivt inte haft många ören kvar på bankkontot vid dagens slut.
Jag lever med inställningen att jag kommer dö av hög ålder, många långa år från nu. Det viktigaste för mig när den dagen kommer är att jag vill kunna känna att jag är nöjd med hur jag levt mitt liv, att jag inte bara lutat mig tillbaka och låtit åren passera. Samtidigt måste man hitta balansen mellan strävan att nå framgång, och en livsinställning där du inte ställer för höga krav på dig själv. Annars kommer din vardag kännas väldigt stressad.
Oavsett om du är intresserad av att dra upp storslagna och långsiktiga riktlinjer för ditt liv, eller bara vill sätta några mål för de kommande veckorna så hittar du förhoppningsvis mycket inspiration i det här inlägget. Låt oss gå igenom en effektiv trestegsraket för att nå dina mål! Read more
I mitt nuvarande jobb som väktare passerar oftast dagarna (och nätterna) utan att något märkvärdigt händer. För det mesta jobbar jag ensam i ett relativt lugnt tempo, där arbetsuppgifterna sällan drar till sig mer uppmärksamhet än att någon riktar blicken mot mig ibland, för att jag bär uniform. Glad är jag för det, då jag inte är den personlighetstyp som gillar att stå i centrum, med allas blickar mot mig. Rätt vad det är kommer dock stunden då man förväntas ta ett kliv fram och synas eller höras. Då man får kliva in i en fullsatt föreläsningssal och be om legitimation på den lärare som just står och föreläser eftersom ett larm har löst ut i precis den salen, eller då man i en folksamling på ett köpcentrum behöver höja rösten, be om folks uppmärksamhet och se till att de flyttar åt sidan för att lämna plats åt utpasserande.
